Känner mej lite såhär just nu...att jag håller på att drunkna i alla jobbiga tankar och mitt dåliga mående...förlåt att jag bara delger en massa skit, men jag känner att jag måste, någonstans, få tala om hur dåligt jag mår.

Jag förstår så innerligt alla dessa tjejer och killar som skär sej, när dom mår dåligt. Hellre ett blödande fysiskt sår en ett blödande sår i själen....ett fysiskt sår läker på några dagar, medans ett psykiskt sår kan ta ett helt liv att läka.

Mår riktigt dåligt...på riktigt alltså.

Vaknade i morse och insåg att hela jävla skiten tagit om. Visserligen inte så mycket hosta, men nu är det bihålorna i stället. Har varit utan lukt och smak i en vecka nu...JAG ORKAR INGET MER!!!!!

Snart 5 veckor av sommaren åt helvete. Inte orkat gjort någonting med mina barn, tycker så synd om dom.

När jag vaknade i morse så fick jag med ens den där känslan jag haft så många gånger förut. Känslan av maktlöshet, desperation, sorg, ångest....

Jag vill inte känna så, det är inte JAG!

Men jag är ändå glad att jag under alla dessa år klarat mej från att ta mediciner mot min depression. Jag lyckas på nåt sätt ändå att kravla mej över kanten på avgrunden, och orkat vidare. Det är jag stolt över!

Idag lyckades jag än en gång kravla mej över kanten, men att sen bli knuffad tillbaka känns väl sådär. Men jag jobbar vidare, i morgon är en annan dag...

Jag älskar såklart mina barn villkorslöst, men Johanna är ändå mitt stora hjärtebarn, efter allt vi gått igenom. Jag blir ofta alldeles varm i mitt mammahjärta när jag ser henne. Hon är för mej det vackraste som finns. Tack Johanna, för att du finns här för mej, och att du är den du är!

Känner att jag måste få skriva av mej lite ord och känslor jag har inom mej.

Ibland känner jag mej som en riktig bitch, som bara tänker på mej själv och ignorerar alla de jag har omkring mej...alla nära och kära. Men just nu mår jag riktigt riktigt dåligt! Mest fysiskt...är inne på 3 veckan nu med den här förbannade hostan, och har dessutom fått en infektion där nere, som jag fått antibiotika för hos farbror doktorn idag.

Men allt detta må dåligt i kroppen, får mej även att må dåligt i själen. Jag är näst intill dödens trött och har absolut ingen ork för någonting. Vårat hem är ett hem i förfall. Dammråttorna växer sej gigantiska i hörnen, tvättberget växer snart ut från badrummet...och mina stackars djur får bara den allra nödvändigaste omsorg som dom behöver...dvs vatten, hö och gräs. Jag får så dåligt samvete för dom pockar verkligen på min uppmärksamhet så fort dom ser mej...men jag orkar bara inte!

Och jag vill inte ha det så här, vill inte må så här....det är inte JAG! Och då får jag lite panik...och ett himla dåligt samvete för allt...och mår ännu sämre...

Men, jag vill ändå dela med mej av min kärlek till några människor som finns i mitt liv...finns där hur sur och grinig jag än är...

Skulle väl vara läge att börja med barnen, men dom är ju självskrivna. Dom är helt underbara när dom märker att mamma mår dåligt. Dom är förvånandsvärt "självgående" och fixar och trixar med det mesta, utan att behöva min hjälp hela tiden...utan jag får en chans att vila.

Nästa person är min fd man Micke. Vi har nu varit skilda i 1 1/2 år, och bor några minuter från varandra. Vi har idag en mycket nära kompisrelation och han ställer alltid upp för mej när jag ber honom...som idag när jag inte orkade åka ner och hämta min medicin...då fixade han det! Han är en toppenpappa till våra barn och en av mina allra bästa vän! Få förunnat att kunna ha en sådan relation till sin exmake ;)

Sist min nuvarande Micke (jag gjorde det enkelt för mej och skaffade en ny partner med samma namn)

Du är mitt livs kärlek, min soulmate. Jag älskar dej mer och mer för varje dag som går, undrar så om det finns något stopp för hur mycket man kan älska/vara kär i en människa???

Vi har snart varit tillsammans i 3 månader och det känns som ett helt liv. Vi saknar varandra redan innan vi skils åt...

Micke, du är mitt liv, min livsglädje!!

Tack för att ni finns i mitt liv, och står ut med min sura min....

Regn och kallt ute...å jag hostar vidare. Idag är det två veckor som jag hållt på såhär. Trodde jag var på bättringsvägen igår, har kunnat sova 2 nätter utan hostmedicin, men i natt satte det fart igen. Ringde VC men dom ville inte skriva ut mer medikamenter. Taskmörtar  

Ända sedan i söndags har jag dragits med en hosta from Hell! Igår så toppades det av hög feber, så hela fredagen tillbringades i sängen.

I morse var febern borta, men hostan får jag visst dras med ett tag till.

Tog iallafall en sväng ner på stan, ville så gärna köpa en lika klänning som Johanna köpte igår, men den fanns såklart inte kvar i min storlek.

Men jag får nöja mej med min finfina blommiga blåsa istället. Hittade en fin röd tygblomma som jag satte i håret =)

Hela förra veckan spenderades i Borlänge, pendlade mellan älsklingen på Trädgårdsgatan och arbete på Peace & Love. Mitt jobb där var att ansvara för alla ölvärdarna, dvs de som stod i entrén vid det 4 öltälten och kollade leg och nykterhet. Fick ihop ett helt underbart och glatt gäng som jobbade! Trots bastuvärme och massor massor av folk så hade vi alla så galet roligt...och jag kan nog tala för samtliga, att vi längtar till nästa år =)

Jag lyckades hinna med att lyssna på lite musik iallafall, bäst var nog ändå mina "idoler" Journey. Tyvärr inte med originalsångaren, Steve Perry, men den unga killen som tagit över, axlar hans roll galant.

Jag har sett många spelningar i mitt liv, men aldrig blivit rörd till tårar...men så blev det nu. Helt plötsligt kom tårarna, var nog hela grejen tror jag, runt P&L, alla dessa 50.000 människorna som sjöng allsång till "Don´t stop beliving"

Hamnade på Tradera här för några veckor sen, och fick se en klänning som jag blev förälskad i...nu är den min!