Känner mej lite såhär just nu...att jag håller på att drunkna i alla jobbiga tankar och mitt dåliga mående...förlåt att jag bara delger en massa skit, men jag känner att jag måste, någonstans, få tala om hur dåligt jag mår.

Jag förstår så innerligt alla dessa tjejer och killar som skär sej, när dom mår dåligt. Hellre ett blödande fysiskt sår en ett blödande sår i själen....ett fysiskt sår läker på några dagar, medans ett psykiskt sår kan ta ett helt liv att läka.

Mår riktigt dåligt...på riktigt alltså.

Vaknade i morse och insåg att hela jävla skiten tagit om. Visserligen inte så mycket hosta, men nu är det bihålorna i stället. Har varit utan lukt och smak i en vecka nu...JAG ORKAR INGET MER!!!!!

Snart 5 veckor av sommaren åt helvete. Inte orkat gjort någonting med mina barn, tycker så synd om dom.

När jag vaknade i morse så fick jag med ens den där känslan jag haft så många gånger förut. Känslan av maktlöshet, desperation, sorg, ångest....

Jag vill inte känna så, det är inte JAG!

Men jag är ändå glad att jag under alla dessa år klarat mej från att ta mediciner mot min depression. Jag lyckas på nåt sätt ändå att kravla mej över kanten på avgrunden, och orkat vidare. Det är jag stolt över!

Idag lyckades jag än en gång kravla mej över kanten, men att sen bli knuffad tillbaka känns väl sådär. Men jag jobbar vidare, i morgon är en annan dag...

Jag älskar såklart mina barn villkorslöst, men Johanna är ändå mitt stora hjärtebarn, efter allt vi gått igenom. Jag blir ofta alldeles varm i mitt mammahjärta när jag ser henne. Hon är för mej det vackraste som finns. Tack Johanna, för att du finns här för mej, och att du är den du är!