Jag känner mej som ett sånt där litet skört fågelägg...minsta lilla tryck får ägget att spricka och innehållet rinna ut...i mitt fall kommer tårarna.

Det behövs så lite för att ägget ska spricka.

Idag blev jag riktigt riktigt sårad på mitt jobb. Egentligen en liten bagatell, men i det tillståndet jag befinner mej i för tillfället, blev det lite för mycket.

På jobbet brukar beställa kläder, för privat bruk, från ett företag, har gjort så i flera år, och de flesta har varit nöjda med sina kläder. Nu hade det kommit en ny katalog, och E tog tag i det hela denna gången. Jag hittade en mysig hoodtröja som jag gärna ville ha. Nämnde att jag skulle prata med min pappa, som har eget företag, och att han skulle göra beställningen och sen dra av momsen. Jag hörde lixom inget mer om det här, förens idag när E frågade om jag skulle beställa genom min pappa, eller inte. Förklarade att jag inte pratat med honom, eftersom jag väntade på besked ifall fler ville beställa. Vet ni vad E säger? Jo, en beställning gjordes förra veckan och paketet hade kommit idag...visade sej att det var flera av mina arbetskamrater som beställt kläder...MEN JAG DÅ????

Jävligt schysst, eller hur?

Jag kände mej med ens...som så många gånger förut....som hon den ensamma där ute i köket.

Jag trodde i min enfald att jag faktiskt var en i gänget...men tydligen inte.

Det hela gjorde mej iallafall himla ledsen.

Nu har jag gjort en egen beställning via nätet istället...men hade ju varit rätt så trevligt att slippa betala hela frakten själv...