Jag skulle så gärna vilja ha ett vettigt svar på följande fråga...

Alltså vad är skillnaden i följande berättelse...

En pappa som är frånvarande i perioder i ett barns liv pga olika personliga problem, kommer och går och är pappa när det passar honom... när denne bryter ihop psykiskt och inte kan ta hand om sej själv och sitt barn och behöver proffshjälp...

När en mamma bryter ihop fullständigt psykiskt och inte orkar med sej själv eller sitt barn och behöver proffshjälp, för att hon alltid finns där, får stå ut med dagliga lögner och svek och till slut känner att botten är nådd...

Jo, jag ska berätta svaret på min undran...skillnaden är att när en pappa inte orkar, då är det tydligen ok. Då ska man förlåta och låssas som ingenting när denna är på fötter igen. Hela tiden ge en ny chans.

När mamman bryter ihop så är det fruktansvärt och avskyvärt det hon gör, hon ska straffas och späkas och spottas på...varför är det så? Jo för hon är kvinna och mamma och en mamma är skyldig att alltid finnas där för sina barn. Alltid hålla humöret uppe, alltid ta emot alla lögner och svek med ett leende på läpparna. Ta emot och tyst svälja gråten som växer i halsen. Alltid ha en öppen famn och älska sina barn villkorslöst. I det tysta gråta av maktlöshet sent om kvällarna när barnen sover.

Men vad gör man som mamma när alla krafter sinar, när allt som man gör för att uppfylla sina krav som mamma känns fullständigt meningslöst? Jo, man trampar bromsplattan i botten, kroppen skriker av självbevarelsedrift. Saker händer med ens kropp och sinne som man inte förstår och rår över. Hjärnan fungerar inte som man vill och man vill bara lägga sej ner och sova och aldrig mer behöva vakna igen. Slippa alla krav, alla telefonsamtal från höger och vänster som talar om alla problem som mitt barn åsamkar alla i sin omgivning. Slippa känna maktlösheten när man gör allt, precis ALLT för att få sitt älskade barn att må bra och vara lycklig. Man vill vara glad och lycklig men hjärnan har stängt av alla känslor. Man känner ingen glädje, man känner ingen sorg...bara en fruktansvärd vidrig, gnagande smärta i själen och hjärtat.

Man säger saker som man egentligen inte menar, ord som känns rätt för stunden, men som man samtidigt vet kommer få katastrofala följder.

Det enda jag kan säga är förlåt...förlåt för att jag är en kvinna och mamma...