Det är kväll. Det är på kvällen det gör som mest ont. Ont av ångesten som plågat mej hela dagen. Ont av saknaden som skurit djupa revor i mitt inre. Ont av oron som gnagt stora hål i min själ. Kanske kanske gör det mindre ont i morgon när jag vaknar...

Jag undrar så hur du har det. Är du ledsen? Har du någon som tröstar dej och torkar dina tårar? Har du någon som kramar dej och ger dej kärlek? Älskade barn...för mitt barn kommer du alltid att vara och jag kommer alltid att vara din mamma, det finns det ingen i hela världen som kan ändra på!

Jag önskar så att jag fick hålla dej här i min famn, för en liten stund bara...bara ett kort ögonblick...att få se in i dina vackra mörka ögon och säga förlåt...för att sedan släppa dej fri igen. Ge dej friheten så du kan välja vilken väg du ska vandra vidare på, där i vägskälet.

Jag vet att du gjort ditt val i livet, men jag hoppas innerligt att vi någon gång i våra liv kommer finna varandra igen...att vi kan mötas som mamma och dotter...

Jag finns här...om du vill.