Jag har frångått mina principer, ang att stödmata ungar, men den här söta varelsen kan jag bara inte se tyna bort!
Det är lilla rexpojken JumJums Valentin som föddes i onsdags morse, hans 4 syskon var dödfödda, och lille Valentin vägde bara ynka 47g. Men nu stödmatas han alltså och har ökat till stadiga 60g. Han äter villigt och nästan hugger efter sprutan när det är dax!
Hans mamma Villa Villerkulla är en urusel mamma (Annie, vad har du gjort?)
Hon är mest besvärad när ungen kommer i närheten.
Nåja, vi får se hur det går, håll tummarna att Valentin överlever och blir en stor och stark kille =)
Appropå stödmatning, skulle behöva lite råd ang vad som är en lämplig dos mat varje gång. Jag använder mej av en 1 ml spruta.
Johanna
15 februari 2008 18:18
Så mycket det bara går skulle jag säga, det kan variera från 1ml per gång till fem - kanske mer? Det jag alltid har försökt med är att försöka få ungen att äta själv så man slipper sprutan, dvs göra i ordning kligröt av det man har som substitut för mjölken. För att lyckas tror jag att man måste mata på med högst 2h mellanrum största delen av dygnet och högst 6h på natten... Och en väldigt viktig komponent är ju värmen - mycket energi går åt bara till det och inte till att växa. Hejja dig! Hoppas det går bättre än vad det gjorde för mig. Försök få någon att hjälpa dig också, för man kan bli sinnesjuk av att vara marsvinsmamma...
http://beatniks.bloggagratis.se
Annie
15 februari 2008 19:33
Vilket gulligt foto du tagit :-)
Vet inte om jag ska svara på det där, din direkta fråga ;-) men seriöst så tittar jag ALLTID på hur mamman reagerar på sin kull innan jag sätter igång med stödmatning. Jag har faktiskt aldrig lyckats rädda en unge där mamman har valt att strunta i den. Litar på honornas omdöme mer än mitt eget just i det fallet. Kanske också därför Davinia inte var med och hjälpte till vid forlossningen. Däremot om mamman är dålig och inte KAN sköta sin kull, så har det oftast lyckats.
Frågan om hur mycket, så märker man ju direkt när bäbisen ryggar tillbaka och känner sej mätt. Mer än så behöver man inte ge varje gång, eftersom det då börjar bli tal om tvångsmatning istället för stödmatning. Mata så ofta som möjligt. Själv har jag en regel, att jag måste i första hand kunna sköta mitt jobb och min sömn ostört framför stödmatningen. Annars packar jag ihop och är inte till glädje för någon. Klarar inte ungen sej på 2 matningar på morgonen och 3-4 på kvällen, så är det ändå inte någon hög livsvilja i den. När ungen är tillräckligt alert så kan man sätta en liten musflaska med fortimel i buren, så att ungen själv lär sej ta vartefter den behöver. Måste rengöras och bytas ut fortimel två tre gånger om dagen, eftersom det lätt kläggar igen i flaskan.
Jag sätter också mamma och bebis i mindre bur för att "fösa ihop" dem.
Lycka Till och jag hoppas innerligt att det går bra för lille söte Valentin.
http://peek-a-boos.bloggagratis.se